En vecka till Halloween och allhelgonahelgen, men för Timrå IK har det varit en kamp mellan ont och gott länge.

I går var det dags för ännu en kväll med spökjakt. Med undantag för den formidabla Kvalserien har det nämligen varit tomt på hemmasegrar sedan den 18 februari.

18 februari, alltså. Drygt åtta månader tillbaka i tiden!

Då slogs Växjö tillbaka med 2–1 i en match som gav oss en liten föraning om vad som komma skulle i slutkampen om nytt elitseriekontrakt.

Men innan dess var hemmasviten inte heller mycket att skryta med och även om höstens upplaga av Timrå visat sig hänga med oväntat bra i de flesta av matcherna har de nödvändiga trepoängarna i "hemmaborgen" lyst med sin frånvaro.

Fram till det här mötet med Rögle, för nu är barriären bruten, den negativa sviten spräckt och spöket bortjagat så långt från arenan, att det förhoppningsvis inte hittar tillbaka under överskådlig tid...

Men uj, uj, vad ångestladdat det var innan slutsignalen ljöd.

Rena Bergmandramat, där bilder av Munchs Skriet verkade grina de röd-vita lirarna i ögonen under hela den första perioden, som är bland de sämre jag sett ... på länge, är kanske bäst att tillägga.

Ja, frågan är om inte Röglespelarna tedde sig som just spöken – genomskinliga sådana – för notoriskt felpassande timråiter?!

Och ändå lyckades laget ta ledningen tidigt, i power play, genom comebackande Alexander Larsson.

Å andra sidan har vi sett tidiga ledningar förr ätas upp och förintas i den här hallen, så jag skulle ljuga om jag påståd att optimismen hos oss läktarproffs frodades inför period två och tre.

Men med lite tur, en storspelande "Jocke" Lundström i kassen och en Tomas Montén i båset, som inte är rädd att stuva om och coacha hårt, gick det vägen.

Mittperioden gick något bättre och i slutperioden kändes det faktiskt som om tiden började jobba för och inte emot Timrå.

Trots att 1–0 blev 1–1 och 3–1 förbyttes till 3–2 och en sista gastkramning i slutsekunderna.

Men det höll alltså.

Och nu är det dags att börja byggan trend eller svit åt andra hållet.

Jag menar, ska Timrå IK rida ut ännu ett stormigt år måste helt enkelt hemmaspelet bli bättre, liksom poängutdelningen.

Ett bra och enkelt sätt att försöka åstadkomma detta är att spela enklare – jag är säker på att Montén, Ante Karlsson och Henrik Stridh inte gör annat än påpekar detta, men någon gång måste det väl sjunka in i spelarnas medvetanden, så varför inte stämma in i tjatet – och så måste det skjutas mycket mer, samtidigt som det finns folk som driver på mål.

Just de två sista och vinstgivande hemmamålen var ju typexempel på hur det ska se ut i den vägen.

Först Yared Hagos, som trampade in från höger och på egen retur sprätte upp 2–1-pucken bakom Martin Gerber. Och när duktige backen, Robin Persson, gjorde 3–1 med endast 3.10 kvar av matchen handlade det också om ett målskott på egen retur.

Det finns en och annan röd-vit lagkamrat som bör studera dessa filmsekvenser extra noga.

Då kan det bli både komedi och kärleksfullt på den vita scenen framöver.

Viktigt när vinterkylan biter i och publiken behöver underhållas, inte hållas på halster efter nervpåfrestande rysare vecka efter efter vecka.