Det krävdes nio hemmamatcher för att Timrå skulle hitta rätt i E.ON Arena i jumbomatchen mot Rögle.

Ett riktigt ångestladdat möte för Timrå som ett tag såg ut att ha byggt upp en stor mental mur ute på isen.

För det var ingen stor ishockey vi fick se hemmalaget visa upp under de första två perioderna. Det vackra powerplay-målet efter 1.46 av Alexander Larsson gav inte den offensiva anfallssignal som jag hade hoppats på.

Istället såg jag en rädsla och en ängslan i hemmaspelarnas uppträdande istället för beslutsamhet.

Rögle var bättre än Timrå i två perioder, men när gästerna till och med visade upp en ännu sämre effektivitet än Tomas Monténs lag så lyckades hemmalaget bära sin ledning mot seger.

Det var ingen stor publiksiffra (4 174), men det glädjevrål som den skaran ropade ut var äkta och det riktigt kändes i luften hur efterlängtad den här segern var.

För mig betydde det framförallt tre saker:

• Hemmaspöket. Jag tog efter matchen mot Växjö upp Timrås hemska hemmaförbannelse i E.ON Arena de senaste 2,5 säsongerna. Laget hade innan matchen i går tagit tolv trepoängare av de senaste 63 matcherna vilket är en sjukt svag siffra. I går bröts alltså den hemska hemmaförbannelsen den här säsongen då den nionde hemmamatchen gav den första segern. Jag hoppas att den mentala muren nu är riven och att Timråspelarna kan våga spela ut på ett annat sätt inför sin egen publik.

• Segern togs mot en bottenkollega. Timrå har dragits med problem under framförallt fjolåret att vinna mot lagen på samma del av tabellen som sig själv. De här poängen slår dubbelt så hårt mot en förlorare och ger ett omedelbart lyft för segraren. I och med segern klev Timrå upp på 17 poäng och parkerar nu ovanför kvalstrecket. Den här säsongen har laget nu lyckats vinna mot bottenkollegorna AIK och Rögle, men förlorat mot Växjö. Ska Timrå undvika kval är det ett måste.

• Målproduktionen. Timrå har vid ett enda tillfälle producerat fem mål, vid ytterligare ett tillfälle gjort tre mål och i resterande 13 matcher har målen landat på ett eller två mål. Den här kvällen fick spelarna äntligen kliva över tvåmålsspärren för tredje gången den här säsongen vilket ökade segerchanserna betydligt. Att två av dessa mål även kom i spel fem mot fem var också värdefullt. Timrå har under seriens första 16 matcher gjort tio mål i powerplay vilket är en bra siffra, men bara dryga målet i snitt i spel fem mot fem vilket är en alltför svag siffra.

Men jag kräver ett betydligt bättre anfallsspel av det här laget. Spelarna måste på ett effektivare sätt komma till lägen framför mål och försöka komma bort från alla puckbyten i hörnen. Ta en spelare som Joachim Rohdin som den här kvällen banade väg för segern med sitt uppoffrande, raka anfallsspel, ständiga skottvilja och fick belöningen i form av två assist.

Eller som när Yared Hagos drev mot mål och kunde peta in andra målet.

Helt plötsligt blev han ett hot framför mål.

Eller Alexander Larsson när han såg till att bryta in på mål och lägga in pucken till Robin Persson på tredje målet. Där har ni ett betydligt effektivare anfallsspel och det är så Timrå ska spela.

Den här kvällen ska utespelarna skicka en tanke till sin målvakt som gav dem chansen att vinna matchen.

Joakim Lundström har visat upp ett stabilt målvaktsspel under lång tid och känns som den givna ettan i dagsläget.