Det här är 13:e säsongen som Timrå IK gör i Elitserien sedan föreningen gjorde comeback i högsta serien och klubben har levt på ett bra målvaktsspel under dessa säsonger.

Kimmo Kapanen var den som bar Timrå längst och den som fortfarande är etta på min ranking. Jag glömmer aldrig hans citat: "Ser jag den så tar jag den".

Men namn som Bosse Ahl, Johan Backlund, Anders Lindbäck och Miikka Kiprusoff har också svarat för gedigna insatser.

De senaste två åren har det varit en röra i kassen.

2010/11 använde Timrå Aleksis Ahlqvist, Gustaf Lindvall, Fredrik Pettersson-Wentzel, Juha Pitkämäki och Magnus Åkerlund.

2011/12 fick Joakim Lundström, Stefan Ridderwall, Aleksis Ahlqvist och Gustaf Lindvall chansen att spela under säsongen.

Ni ser själva, Timrå har använt sju spelare på två säsonger på en position där alla klubbar vill använda så få spelare som möjligt. Den riktiga matchvinnarmålvakten har lyst med sin klara frånvaro.

Det är också en klar anledning till de svaga resultaten de senaste säsongerna.

Men det ser annorlunda ut nu, tack och lov.

Timrås målvakter Daniel Bellissimo och Joakim Lundström redovisar ett gemensamt snitt på 2.20 insläppta mål per match och en räddningsprocent på 92.03. Snittet för samtliga målvakter i serien ligger på 2.37 respektive 91,59.

Jo, det går att visa mycket med statistik, men den här gången känns det som att den förmedlar rätt bild av Timrås säsong. Siffrorna placerar laget på femte plats i ligan över målvakternas statistik och före lag som AIK, Rögle, Frölunda, Linköping, Modo, Brynäs och Växjö.

Laget har haft ett stabilt målvaktsspel och har vid flera tillfällen tagit poäng tack vare att lagets målvakter haft huvudrollen.

Nu är jag medveten om att bakom varje framgångsrik målvakt finns ett högklassigt försvarspel. Tomas Montén har byggt upp ett försvar som underlättar hockeylivet för en målvakt och skyddar den sista utposten från öppna lägen framför mål och laget släpper igenom ytterst få frilägen.

Det vet givetvis Joakim Lundström som fick uppleva baksidan av ett svagt försvarsspel under förra året.

Men samtidigt går det inte att ta ifrån Lundström eller Daniel Bellissimo att deras fina spel i kassen ligger till grund för att laget öppnat säsongen på ett bra sätt.

Detta trots att modellen som Tomas Montén valt inte är något som jag förespråkar.

I grund och botten är jag för ett system där matchningen går ut på att satsa på en målvakt och ge honom stort förtroende. Alla gånger Timrå valt att hålla igång två målvakter så har det inte slutat lyckligt.

Men i det här fallet har Montén visat fingertoppskänsla och motbevisat min teori. Han har på något sätt skapat en hälsosam konkurrenssituation som gett resultat. Som i matchen mot Skellefteå senast då Daniel Bellissimo fick hoppa in och spikade igen. I matcherna innan hade Joakim Lundström uppträtt så stabilt att jag trodde att han tagit förstaspaden, men Montén är listigare än så.

"Det är jämnt mellan dem och ibland avgör det vilken målvakt som passar bäst mot olika motstånd. Mot Skellefteå trodde vi på en matchbild som skulle passa Bellissimo", säger han.

Samtidigt öppnar spelarnas olikheter för ett sådant system då Lundström och Bellissimo känns som varandras motsatser:

• Joakim Lundström känns lugnare i sitt spelsätt och i sina förflyttningar. Han är inte lika blixtrande snabb som Bellissimo, men släpper ganska få returer och känns överlag som den stabilare av de två. Han har utvecklats och har en bättre nivå den här säsongen.

• Daniel Bellissimo är en målvakt som lever på sin explosivitet och förmågan att förflytta sig snabbt. Har matchvinnaregenskaper som det var länge sedan en Timråmålvakt visade upp och det borde finnas mycket utveckling i honom. Släpper inte lika många returer längre.

Målvaktsspelet måste fortsätta på den här nivån för att Timrå ska klara sig den här säsongen.